Om Emma-Lee Andersson

Man skulle kunna hävda att Göteborg präglat Emma-Lee Anderssons låtskrivande från start. Med en fot i modern svensk pop, vars flaggskeppnamn som Viktor Leksell och Miriam Bryant också är Göteborgsbördiga, har Emma-Lee präglats lika mycket av euforin hos en Håkan Hellström eller något av de otaliga indieband som stått på scener runt staden.

Musik har varit en stor del av Göteborgsbördige Emma-Lee Anderssons liv under lång tid. Som 5-åring började hon skriva låtar och som ung tonåring bildade hon och några vänner sitt första punkband, spelandes allt vad de orkade runt fritidsgårdarna i Göteborg, ända ner till Skåne. Några år senare hade musikintresset utvecklats, ett jobb som lastbilschaufför övergivits, och sex singlar släppts under artistnamnet Bellhouse.

Med Bellhouse förverkligade Emma-Lee lusten att skriva till andra artister, något hon velat göra länge, och under en sådan session skrev hon sin första låt på svenska. Producenten Oliver Forsmark hajade till direkt och föreslog att de skulle testa att skriva mer. Efter några tafatta försök att skriva tidsenliga låtar började de leka med formerna, släppte den berömda sargen och lät idéerna flöda och få ta sina egna vägar framåt. Resultatet blev en handfull säregna poplåtar som blev starten för Emma-Lee Andersson som svensk popsångerska.

Under våren 2022 släppte Emma-Lee Andersson sin andra singel för året. Den är döpt till 94an efter en klassisk nattbuss i Stockholm. Här skildrar hon en resa genom stockholmsnatten efter en sen utekväll där ångest och självkritik ligger nära till hands.

– 94an var egentligen starten för hela min svenska grej där jag hittade mitt sätt att skriva. Vi ville släppa alla prestationer och bara skriva ärligt och skitigt utan att övertänka. 94an tror jag alla kan relatera till, för oavsett vad ens historia är har man någon gång suttit där på nattbussen i nyktra-till-ångesten och ifrågasatt hela sin existens och varenda livsval.

Emma-Lee Andersson fick mycket uppmärksamhet kring sitt första singelsläpp i höstas med “Spotta i min mun” som sedan följdes upp av “Vi har iallafall inte tråkigt” som släpptes nu i januari.

– Jag har ju något sjukt behov av att lyfta fram misären i allt som ska vara härligt och kul. Det är nog mitt sätt att famla efter något slags ljus och glädje i den bittra verkligheten, och att vi alla sedan kan förenas i det tycker jag är väldigt fint.

Inspiration till texterna som lämnar ingen oberörd, och präglas av sylvassa och träffsäkra betraktelser av mänskligt beteende, kommer från Emma-Lees iakttagelser, upplevelser och olika erfarenheter. Ett dagjobb som barista ger henne många möjligheter att fylla på banken av mänsklig interaktion; diskussioner som ger bränsle åt fantasin, situationer som vittnar om människans karaktär utgör alla gnistan till en fras, en mening, en vers som kan bli en låt.